Socaial

Om matsvinnet vore ett land så skulle det vara den tredje största utsläpparen av växthusgaser i världen, efter Kina och USA. Så stor klimatpåverkan har maten som vi kastar – helt i onödan.

Matsvinnet är ur flera perspektiv en av de största och mest angelägna utmaningarna som vi står inför sett från alla hållbarhetsaspekter; den ekologiska, ekonomiska och den sociala. Det är inte rimligt att bidra till så stora utsläpp för ingenting. Och inte heller försvarbart att kasta en tredjedel av all mat som produceras när över 800 miljoner människor i världen svälter. I en värld där vi har så mycket mat och resurser så är det oförståeligt att nästan en miljard människor ska behöva gå och lägga sig hungriga.

När tappade vi i västvärlden respekten för vad mat egentligen är värt? Varför värdesätter vi den inte mer eller är mer rädd om den? För det är vi i västvärlden som kastar maten. Oftast helt okej mat. Men som exempelvis ”blivit över”, eller som vi inte orkar äta upp, eller som bäst före-datumet gått ut på fast det är fullt ätbart flera månader till. Eller så har vi handlat hem alldeles förmycket färskvaror så att de faktiskt hinner bli dåliga innan vi ätit upp dem.

I västvärlden är det hushållen och restaurangerna som slänger mest mat, men även matvarubutikerna slänger mycket. Och när matsvinnet sker så sent i produktionskedjan, vid slutkonsumenten, så har det en ännu större klimatpåverkan eftersom det vid varje steg (sådd, skörd, förvaring, förpackning, transport osv) adderas resurser och miljöpåverkan. Faktum är att i Sverige står maten i sin helhet för en lika stor klimatpåverkan som transporterna.

I utvecklingsländerna däremot så kastas inte maten om den väl tagit sig hela vägen till en konsument. Att mat går till spillo där beror istället oftast på att den blivit oätbar längs vägen på grund av dålig förvaring.

Det både sorliga och hoppfulla är att det faktiskt produceras tillräckligt med mat i världen för att mätta alla människor på jorden. Det sorgliga är att inte alla får ta del av den. Vi behöver börja fördela resurserna mer jämlikt och se till att vi äter upp det vi köper i västvärlden och inte köper mer än vi behöver. Samtidigt som utvecklingsländerna behöver få hjälp med att förbättra förvarings- och transportmöjligheterna så att maten når hela vägen fram till konsumenterna. Hur svårt kan det vara?

Vi har varken tid eller råd att vänta med dessa omställningar, de måste göras nu. För inom bara några decennier beräknas jorden befolkning ha ökat med ytterligare två-tre miljarder människor. Och redan idag ser vi hur klimatförändringarna resulterar i uteblivna eller förstörda skördar världen över. Dessa klimatförändringarna förväntas dessutom intensifieras, vilket sätter ännu större press på oss att fördela resurserna mer jämlikt och finna mer hållbara och effektivare sätt att producera vår mat på.

När det gäller utvecklingsländerna så kommer en ökad jämställdhet att spela en stor roll i kampen mot svält och fattigdom. FN:s livsmedelsprogram (WFP) skriver att man genom ”att ge kvinnliga jordbrukare mer resurser skulle kunna medföra att antalet hungriga människor i världen minskade med 100 till 150 miljoner människor”.

Globalt har världens länder, inklusive Sverige, nu genom FN:s 17 globala hållbarhetsmål lovat att halvera världens matsvinn till år 2030. Ett nödvändigt måste för klimatet så väl som människan. Och vi kan alla börja redan idag med den enkla uppgiften att vara mer rädd om och värdesätta maten vi har. Gör vi bara det borde det automatiskt bli en självklarhet att vi inte köper hem eller tar mer mat än vi äter upp och därmed inte heller kastar en massa mat – helt i onödan.